Hör upp, din pacifism förstör mitt goda humör.
Jag borde klippa naglarna,
istället river jag dem mot svarta tavlan,
jag skapar permanenta mönster.
Destruktiviteten kan inte bara förstöra,
eller något sånt intalar jag mig.
Jag är ju den stora skaparen,
annorlunda från alla andra män.
Det växer inga knottriga hår på mitt bröst,
len och fin, jag gör mig oerhört bra på bild,
så länge du klipper ut mitt leende.
Det är definitivt något som fattas
för det här kan inte vara hela mig,
delar av mina delar, bitarna är borta.
En del av ett finger, några centimeter tunntarm,
det gör inte så mycket,
jag har säkert plats för mer tomrum.
Det är hårda tider,
eller det är vad min radio hävdar.
Händer på min jacka säger emot
pengar i fickan är nog att leva för.
Bildrutor klipps ut och pratas om
genom en glasruta i en annan region.
När mannen målar min hud med svett
håller hon honung på mina nerver.
Skulden fanns där tills hon opererade bort den
då kunde mina körtlar slappna av
och jag bara njöt av stunden.
Allt ser lite sämre ut på papper,
någon sa åt mig att få panik.
Kan jag leva med mild panik, snälla?
Då kan jag lätt komma undan med mord,
men ändå kunna sova om natten.
Det är med ryggen till jag säger “jag älskar dig”,
ansiktet är alltid vänt mot något annat.
Fingrar över ögonlocken, mina eller hennes,
räddaren i nöden från allt annat.
Vilken tur att man lever som man gör.
Hans armar runt dina armar,
ni lyfter mig ur ett vacuum.
En sista spik i kistan
på det där jag aldrig borde tillåta.
Värmen ni utsöndrar tinar min vilja
och landar mig säkert utanför en låst dörr.
Stadens sken svajar när jag ramlar hem,
i mitt hjärta har något äntligen hänt.
Alla vänner jag kunde ha haft just nu,
de är poeter och kärringar och svin,
och de känner inte mig alls.
Deras ansikten är mpg,
varenda ord en manglad mp3,
de skryter om ett liv jag kunde
och borde
ha haft.
Jag kan tro att du har rätt
i allt det du säger.
För det mesta är jag nog också gladare
men dagarna går i ensamhetens tecken
och det vore inte alltför illa
att ha en vän någongång.
I fickan har jag handen,
knuten för att skydda allt,
min hemlighet jag aldrig
kommer tillåta att du får se.
På lappen som jag knycklat sönder
har jag skrivit namnet på
den enda jag vill älska,
men den enda jag aldrig får.
När natten kryper på oss
slockar fönster efter fönster,
och gatorna som sovit
under tyngden av tusen skor,
vaknar upp och de för oss bort.
In i natten så dör vi än en gång.
Ur fickan, ner på marken,
med vindens hjälp över gator och torg,
så singlar en sanning
som jag aldrig vågat tro på,
en sanning som var en lögn,
för god för att tro på.
Du besparar mig en tanke,
du är den enda killen i rummet som orkat.
Något jag sagt har fångat dig
och fast du kan få vem du vill
så vill du fånga mig.
Tanken svindlar, du talar så lugnt,
men jag känner igen den nervösa hållningen.
Du har något, du vill något,
och jag kan ge, jag vill också.
Hon kan gömma sina tankar bakom ögonen,
för hon vet vad det här kan leda till.
Saknaden och längtan är två skilda ting
men idag, just här, just nu
kommer allting komma till sin rätt.
I min säng ligger ett monster,
halvt begraven i mina vita lakan.
Hennes leende kommer alltid döda mig,
hennes värme kommer alltid väcka mig åter.
Jag kan tappa mina ord när som helst
men ändå talar jag lugnt till henne,
hur mycket jag älskar när hon låtsas gråta,
hur mycket hennes hud tagit över mina drömmar.
Just nu kommer all väntan vara över,
för jag har ett monster i mig själv,
halvt begraven under tvivel och undran.
Mitt monster ser dock klarare än jag kan,
mitt monster kommer alltid älska henne över andra.
Mitt huvud är allt papper jag behöver,
men jag kommer inte ihåg orden.
Jag kan beskriva meningarna, hur långa de var
och vem som sa dem.
Vad de betydde.
Men orden de bestod av är inte där längre,
de var lådor med mening
och när paketen öppnas så kastas lådan ut.
Kanske är det därför
jag dokumenterar allting nu,
för att kunna hålla kvar i ögonblick som kommer efter,
när jag tappat de som hade betytt mest.
Jag kan skälla på dig för att du tappat bort mig,
men vem bryr sig när du kommit tillbaka.
Kanske borde jag ändå sätta ner foten den här gången,
vågar jag riskera det?
Jag är feg,
och jag är lite gladare också.
Men lova den här gången.
Då tror jag på dig, bara den här gången.
Det är något alldeles speciellt med dig.
Just ikväll har jag en önskan att ge upp,
låta dig titta in i mig och döma mig.
Om du kunde nå in i mig, tro på vad du ser,
hålla mina ögon i dina tillräckligt länge.
Bara du kunde se förbi mitt skal,
där jag står med döva öron,
träng förbi min svett och min sura min,
se mig för något annat än vem som helst.
Döm mig som om jag vore ensam,
låt dig tilltalas av min tillgänglighet.
Ingen annan kan tänka så som jag gör,
intala dig att jag är perfekt just ikväll.
Aldrig att jag skulle våga be dig om något sånt,
jag gillrar en fälla med blida ögon.
Förströdda blickar som aldrig leder till något,
och du lämnar dansgolvet
och inleder en framtid som jag inte får delta i.
Sändningen skriker,
du skapar bara massa problem.
Hela jorden är full av människor som du,
en obehaglig karaktär,
enbart din egen skapelse.
Det håller du hårt om.
Okej, vi försvinner,
men vad gör det dig nu.
Lägg alla ägg i korgen
som du sen spiller ut.
Alla vet hur du mår och
hur du tar dig igenom allt.
Vi beundrar dig-
nu borde sändningen ta slut.
Dagdrömde om att sova ute i rymden,
satte ett dyrt skratt i halsen
när jag landade i fel säng.
Vaknar yrt med munnen full av papperständer,
alla försök att somna om är förgäves,
jag har längtat efter den här dagen.
Hur kunde jag vara så jävla dum
och göra ett så simpelt misstag.
Fel sida linsen och nu kanske allt går sönder.
Varje morgon kan bli den sista,
så jag går tillbaka och drömmer mer
om när jag är viktlös.
En man som jag
ren från abstrakta begrepp,
hur kan man som jag vara en ikon?
Ingen del av mig vinner några pris
så varför skulle jag tro på guld nu?
Du förstod aldrig hur viktig jag kan vara.
Du får bestämma, du är en ängel.
Änglar har aldrig fel.
Vi kan flytta till ett land där ingen ser oss,
bo någonstans där inga telefoner når.
Dom kan aldrig ta söndagarna ifrån oss,
fast i deras ögon är söndagarna värdelösa.
De kan vi gott få behålla.
Men vem är efter oss, eller springer vi för att springa,
för att intala oss att det vi gör är rätt?
Som att flykten gör oss till bättre människor,
gör våra liv värda något.
Du väljer vart vi åker, kartan i handen.
Vi står stilla vid ett vägskäl
och vi längtar hem.
Vilken kille, vilken riktig kille jag har.
Han är inte här,
hans ord existerar i pixlar.
Det går tid, för lång tid
mellan gångerna vi kramas och hejas.
Tiden går mellan gångerna vi möts.
Sår hinner hela, värk hinner dö ut.
Dagar blir till år medan vi lever liv
på skilda håll. I skilda länder,
får jag mina timmar innan han.
Det här måste jag berätta om
för någon som inte kommer att få se.
Men det är en riktig kille
bakom alla pixlar i min telefon.
Och han måste alltid finnas där
för att jag ska orka finnas här.
Under våra fötter rinner sanden ut i havet,
med sig drar den lite av det som gör oss sårbara.
Hundra meter under jorden finns maskinen
som driver våra liv, som tvingar våra lungor att andas.
I kugghjul som aldrig rostar, som aldrig tappar kraft,
där finns den enda anledning man kan lita på.
I brynet där havet borde börja
står två människor och låtsas veta ingenting.
Under deras fötter gnider maskinen på,
den driver evigheten.
Och ovan dess mörka gap
står människor som aldrig vågat tänka på sådant.