I fickan har jag handen, 
knuten för att skydda allt,
min hemlighet jag aldrig
kommer tillåta att du får se.
På lappen som jag knycklat sönder
har jag skrivit namnet på
den enda jag vill älska,
men den enda jag aldrig får.

När natten kryper på oss
slockar fönster efter fönster,
och gatorna som sovit
under tyngden av tusen skor,
vaknar upp och de för oss bort.
In i natten så dör vi än en gång.

Ur fickan, ner på marken,
med vindens hjälp över gator och torg,
så singlar en sanning
som jag aldrig vågat tro på,
en sanning som var en lögn,
för god för att tro på.