Det är hårda tider,
eller det är vad min radio hävdar.
Händer på min jacka säger emot
pengar i fickan är nog att leva för.
Bildrutor klipps ut och pratas om
genom en glasruta i en annan region.
När mannen målar min hud med svett
håller hon honung på mina nerver.
Skulden fanns där tills hon opererade bort den
då kunde mina körtlar slappna av
och jag bara njöt av stunden.
Allt ser lite sämre ut på papper,
någon sa åt mig att få panik.
Kan jag leva med mild panik, snälla?
Då kan jag lätt komma undan med mord,
men ändå kunna sova om natten.
Det är med ryggen till jag säger “jag älskar dig”,
ansiktet är alltid vänt mot något annat.
Fingrar över ögonlocken, mina eller hennes,
räddaren i nöden från allt annat.
Vilken tur att man lever som man gör.