Hör upp, din pacifism förstör mitt goda humör.
Jag borde klippa naglarna,
istället river jag dem mot svarta tavlan,
jag skapar permanenta mönster.
Destruktiviteten kan inte bara förstöra,
eller något sånt intalar jag mig.

Jag är ju den stora skaparen,
annorlunda från alla andra män.
Det växer inga knottriga hår på mitt bröst,
len och fin, jag gör mig oerhört bra på bild,
så länge du klipper ut mitt leende.

Det är definitivt något som fattas
för det här kan inte vara hela mig,
delar av mina delar, bitarna är borta.
En del av ett finger, några centimeter tunntarm,
det gör inte så mycket,
jag har säkert plats för mer tomrum.